Hon är född i Katthammarsvik ute på Gotland och uppväxt på gården pappa Aron och mamma Gunhild driver. Hon sökte sig tidigt till försvaret och gick snabbt vidare till flygutbildning. Hon är ensam just nu. Ensam i en liten maskin ute över det becksvarta havet. Hon har alltid känt sig ensam. Ensam i sina grubblerier över vad det är för fel på världens män. Vad det är för fel på mänskligheten. Varför ingen fattar. Varför så många låter sig luras av populistisk och storskrävlande nationalistisk politik. Hon saknar bara sina rotekompisar «Princess Stephanie» och «Peregrine» från striderna de utkämpat i datorspelet Aircraft.

– Egentligen vore världen en mycket bättre plats utan män, säger hon tyst för sig själv.

– Nu är det krig, skriker hon. Det är inte vilket jävla krig som helst! Det är patriarkatets dödskamp. Vi är oövervinnerliga Peregrine, Stephanie och jag. Nu tar vi vår teknik, vårt kunnande, våra strategier ut i sista striden där det är hjärnan som vinner över musklerna.

– Vi kommer att klara oss bra utan män, fortsätter hon. De har grävt sin egen undergång i grottmännens stampade jordgolv.

Hon ler och funderar på om inte vetenskapen kunde ordna så att mannen blir överflödig även vid fortplantning.

Efter några misslyckade förhållanden har hon gett upp det här med män.

– Korkade, omogna män som värderar en kvinna efter storleken på hennes bröst och hennes röv, väser hon mellan tänderna.

Ragna har sett sina tjejkompisar jobba med smink, träning och till och med operationer för att passa in i den kvinnomodell som sprids på nätet och av allt att döma gäller för de flesta männen.

Hennes avsky över Barbie-kvinnan som ideal är fundamental. Unga tjejer som gör allt för att passa in och korkade killar som tror att de får högre status i killgänget med rätt Barbie-tjej, är en förlust för båda parter. Ingen av dem ser till sin egen njutning i att kunna ge sin partner njutning. Allt är yta och köpta ideal. Hon vägrar att använda ord som bimbo, korkad blondin och så vidare. Det är ord som skapats av män som ser ner på kvinnor.

«Jag vill inte bli älskad för den jag inte är», tänker hon. «Jag vill överhuvudtaget inte bli älskad av en man som stirrar på min kropp men inte lyssnar på vem jag är». «Jag vill inte köpa uppskattning och kärlek genom att göra en syntetisk idealkvinna av mig själv».

– Jag skiter i männen, möjligen kan jag ha lite nytta av unga mäns benägenhet att ta större risker om det nu blir allvar av det här kriget, mumlar hon och spärrar upp ögonen. Män är idioter och tror att de är odödliga och att kvinnor älskar dem för deras korkade tuffhet och sedan länge omoderna tro på våld och muskler. Fåniga tuppfäktningar!

– Fattar inte att jag blivit så rå och okänslig.